Hon hostade med en skrovlig röst. Hostningarna bar ut ljudet av rispade lungor som följs av en hes inandning. Det har kommit över en tid nu. Hostningarna, smärtan, temperaturväxlingar och organsvikten. Jag ville inte inse det först. Visst hade jag hört att det kunde hända, men det skulle inte påverka mig. Jag hade suttit bredvid människor på tunnelbanan som med darrade ben satte sig ned, men då hade jag tittat bort. Någon hade stått på stan och uppmärksammat symtomen högljutt men då hade jag dragit upp volymen på musiken i hörlurarna. Jag hade noterat att folk som passerade mig hostade när jag tände mina cigarett men jag kände dem inte. Jag hade stått med bilen på tomgång, på befolkade platser för att behålla värmen i bilen, ja kanske till och med utanför ett dagis, men det var bara några gånger. Jag kände dem ju inte. Men nu var det inte dem längre. Nu var det min egen mor. Photo by Irina Iriser on Unsplash Diagnosen hade kommit krypandes och jag tror att vi alla hade insett att något var på väg för länge sen, men vi insåg nog aldrig att det tillslut skulle bli så här dåligt. Tillslut var det en normalitet. Jag visste att rökningen påverkade henne, men alla andra rökte ju. Jag visste att pengarna jag köpte nya kläder kom från hennes sparkonto. Men det hade bara varit någon gång. Okej då, några gånger. Jag förstod inte att det tillslut skulle gå såhär långt. Att jag tillslut skulle känna hur hennes hud brann när jag tog hennes hand. Hur hennes andetag blev till suckar, och hur hennes mun torkade ut. Hur hon kämpade för att behålla funktionen på organen som samspelade med varandra. Jag hade tänkt att det bara hade varit en funktion som hade kollapsa, det var ju "bara" lungorna. Men det var inte bara lungorna. Det var lungorna, som syresätter av blodet, som ger energi för hjärtat att slå som pumpar blodet till hjärnan. Det var ju hela hon. Och hon är min mor. Tillslut hade jag slutat röka. Jag hade slutat ta pengar från hennes konto och började sätta in pengar i det istället. Inte nog med det, jag anordnade insamlingar och började prata med andra om sjukdomen. Jag ville att folk skulle förstå vad den gjorde med en människa. För det handlar inte bara om min mamma, det handlar om allas mammor, och pappor, och systrar, bröder, barn, vänner, ovänner, fiender, alla. Men istället möttes jag av ett ointresse. Ett outtalat, "ja det är ju bra att du bryr dig, men det är ju inte riktigt mitt problem att din mamma är sjuk.". Photo by rawpixel on Unsplash
Och så kom tillslut frågan." Varför bryr du dig så mycket? Du kan väl ändå inte göra någon skillnad?" Jag stirrade tillbaka på personen. "Det är min dödssjuka mamma" sa jag. "Jag kommer att göra allt jag kan, så länge jag kan oavsett om det hjälper eller inte. Vetskapen om att jag gjorde något kommer alltid vägra tyngre än tiden jag sparar på att göra ingenting.". Det är inte min mamma. Det är min jord. Och det är din jord. Klart jag bryr mig. Hur skulle jag inte kunna bry mig?
0 Kommentarer
|
Vem då?Mitt namn är Hedda, jag är 22 år och läser miljövetenskap på Lunds Universitet. Här skriver jag om miljötankar i stort och smått och om projektet RE:art. Arkiv
Maj 2019
Kategorier |