Befinner du dig i en bubbla?
Givetvis gör du det. Det gör vi alla. I våra bubblor omges vi i huvudsak av likasinnade människor som bekräftar vad vi ”vet” och avvisar det vi inte förstår. Vi kanske till och med har flera olika bubblor vi lever i, och kanske är de även olika varandra, men de har fortfarande sina transparanta väggar som gör de så svåra att se. Livet i en bubbla är behagligt. Våra teorier bekräftas och uppmuntras ofta där. Att ha en bubbla är till en viss gräns till och med nödvändigt för att våga säga vad vi tror på. Men vad händer när samhället hjälper oss att förstärka väggarna av våra bubblor. Det har alltid varit lätt att dras till likasinnade, men nu är det inte längre bara närstående personer som bekräftar vår världsbild. Facebookflödet har blivit en ny nyhetskanal där delningar från vår egen bubbla, blir vårt informationsintag. Men vem ger oss ett annat perspektiv? I ett karriärstest som jag gjorde nyligen så fick jag benämningen idealist. Jag tror att det är lite typiskt för folk som är intresserade av miljöfrågor, eller någon typ av frågor i en hållbar utveckling, att ha idealistiska drag. Vi idealister har ju ett mål att uppnå. Vi är drivna och gör alltid det rätta, även när andra inte ser på. Idealister är bra på att leda och motivera och vi får jobbet gjort. Känner du igen dig? Bra, ta åt dig en stund av denna stjärnglans och stärk självförtroendet lite. Men var beredd på att det du verkligen ska ta åt dig av i så fall kommer härnäst: Idealister tar deras egna personliga värderingar väldigt seriöst, vilket lämnar lite utrymme för motsättningar. Det kan bli jobbigt när kollegor har andra perspektiv. Dessutom tar idealister på sig mer än de klarar av och blir utmattande. Känner du igen dig? Om inte så är det antagligen precis en idealist du är. Motsättningarna är det som är svårast att förstå. Vi dras till likasinnade och har svårt att vara självkritisk när det kommer till vår egen öppenhet. Som idealist är ju det ”rätta” det som går i första hand. Men när det ”rätta” ständigt förstärks i vår egen bubbla så kan vi bli dömande istället, för bortom de som gör ”rätt” finns ju de som gör ”fel”. Det är ett sätt att förstå världen, men det är också något som gör världen svårare att förstå. Idealist eller inte så är det dags att börja granska din egen bubbla, och här är tre steg att börja med: Steg 1. Inse att du har en bubbla. Jämför den med någon som troligtvis står utanför din bubbla så ser du hur tydlig den är. Steg 2. Utmana din bubbla genom att ifrågasätta varför du tycker som du gör runt likasinnade. Reflektera över vem i din bubbla som kommer ifrågasätta dina tankar från ett annat perspektiv. Steg 3. Var mindre hatisk mot andra, för den du hatar lever också i en bubbla. Var mer förstående istället och låt denna person ifrågasätta sin egen bubbla. Det är lätt att säga, och desto svårare att göra. Men vi vet alla att när törsten behöver släckas så är inget effektivare än ett glas med stilla och avslaget vatten utan bubblor.
0 Kommentarer
Vi stirrade på den nedkladdade whiteboardtavlan framför oss och försökte läsa ut vad som stod kring alla pilar som sköt åt alla håll. Hade man inte hängt med på uppbyggandet av denna bild så hade det förmodligen varit omöjligt att ens tolka den. Det var en färgglad historia för att vara ritad med whiteboardpennor som bestod av sträck och krusiduller som skulle demonstrera tätande lager och ventiler. ”Är den klar nu?” Frågade vår föreläsare oss, och klassen svarade med tystnad. Det här var ju kanske inte det första en föreställde sig när kaffekokaren har gjort sitt och ska slängas. Men någonstans vet vi ju alla att den kommer att hamna, kanske efter att några viktig metaller har tagits tillvara på. Hade denna kaffekokare förbrukats för 60 år sedan så hade den förmodligen dumpats rakt ut på en soptipp, men idag har vi mer reglering kring sophanteringen. Vi har förstått att de växande soptipparna förorenar marken och har därför utvecklat deponierna som nu demonstrerades på en whiteboardtavla. ”Nej, den behöver ett lager till va?” svarade föreläsaren på sin egen fråga och ritade ut ännu ett lager över den figurerande deponin. En geologisk barriär, en plastduk som skyddslager, dräneringslager, avfall, täckande plastduk, ventiler, täckande lager och lite täckande växtligheten. Nu så. ”Vaddå är den klar nu?” Protesterade en tjej nästan förolämpat från främre raden. ”Aa” sa föreläsaren och sneglade på tavlan. ”Men vadå ska den bara ligga där nu?” ”Ja, nu är den täkt.” ”Men... så vi gräver bara ned allt skräp?” ”Aa” ”Men vad händer sen!?” ”Ja sen när den är övertäckt så som St. Hans backar kan man åka pulka och…” ”VA!? BESTÅ ST HANS BACKAR AV SKRÄP!?” Det var droppen för henne. Vilken lögn vi lever i. ”Men det är ju skitdåligt, jag trodde du skämta när du sa så!” utbrast hon och fortsatte att underhålla klassen. Och visst höll vi alla med. Det är ju skitdåligt. Men det är, trots all innovation, så som överblivet avfall som inte kan eller ska återvinnas hanteras. ”Hur länge håller plastdukarna då?” frågade en kille bakom mig. Plastdukarna var alltså de dukarna som skulle se till att det förorenade vattnet som samlades i deponin inte ska rinna ut och sprida föroreningarna. ”Ja… 30 år...” Klassen brast ut i skratt när han sa det. Efter en hel dags föreläsningar om förorenade marker och deponier så lät dialogen nu absurd. ”Så man skjuter egentligen bara upp problemet?” förtydligade eleven. ”Ja, det kan man nog säga.” svarade föreläsaren och fortsatte att förklara systemet ytterligare med sin nedkladdade bild. Han hade tidigare visat avfallstrappan som gick från en soptipp där allt slängdes oavkortat, till ett ”Ett No-Waste”-samhälle. På trappstegen däremellan energiåtervinning, biologisk behandling, materiel reparation, och återanvändning. Bredvid ”No Waste” stod årtalet 2066 följt av ett frågetecken. ”Chansen att vi har nått dit till 2066 är väl inte så stor…” hade föreläsaren sagt. "Vilken skam att vara människa" sa tjejen som upptäckt att hennes liv varit en lögn bittert. "Men har man inte någonsin tänkt på det vi slänger? Kan vi inte skita i att använda det bara?" sa hon frustrerat även om hon själv säkert insåg komplikationerna med det. "Man skulle vara en mask eller något istället." Klockan närmade sig tre och det var dags att avrunda föreläsningen om konsumtionens slutstation. Föreläsaren berättade om ansvarsfördelningen av deponin. Ansvarstagaren höll ansvaret i 30 år efter det att deponin hade stängts igen. Han hade själv jagat runt på svaret om vad som hände sen. Vem hade ansvaret när dessa 30 år hade gått? Vem skulle se till att de inte skulle läcka? Han suckade lite uppgift och avslutade lektionen med några uppgivna ord: "Ingen vet vad som händer efter dem här 30 åren, för de har inte gått än…" Tillslut rullar tåget in på perrongen efter elva timmars resande. Lund till Stockholm och Stockholm till Östersund. Utanför fönstret har vädret växlat från regndränkta åkrar till snötäckta skogar som har försvunnit in i mörkret. Tomas mamma hämtade upp oss och julledigheten påbörjades, och vad är juligare än att knalla runt i snön? Granen höggs från skogen och pyntades i vardagsrummet och så det oändliga lagandet av julmat med mycket vegetariskt att välja på. I nästan två veckor var det fullfart med snowboard, skoter, julmat, pulka, skridskor, snöbollskrig och nyårsfirande. För en som gillar att pyssla är julen en drömsk högtid. Inte bara är det julmys och julpynt men fyllt med julklappar också. Allt som jag har vuxit upp har jag insett att julklappar för många, om inte de flesta, är förknippat med stress och press. För Tomas är julklappar en oväsentlig del av julen, speciellt när det inte riktigt finns något man behöver. Men för mig är julklapparna en viktig del av julen. Innehållet spelar mindre roll, det är mer samlingen av inslagna paket som ligger i en hög under granen som gör julen hel. Tillsammans med Kalle Ankas jul. Så ja, jag vill att julen ska vara fylld med julklappar, men det är inte samma sak som att julen ska vara en tid för konsumtion. Om det är dags att köpa en ny brödbakarmaskin efter att den gamla har tröttats ut efter femton år så är det självklart också en bra present och jag ska med glädje slå upp vår nya matberedare i köket. Men julen är också en djungel av extraerbjudanden av de där sakerna som vi vet att mottagaren egentligen inte kommer använda, men det i alla fall en present. Och det är där problemet med julklapparna kommer in. För hur mycket nya saker behöver vi egentligen? När jag väl har en tv, en dator, en mobil, och all köksutrustning jag behöver. Jag har möbler och netflix och en hel stad av studentliv. När jag fick frågan om nyårslöften så var tanken att lova att göra armhävningar varje dag för alla vet att nyårslöften inte håller. Men så la en vän upp ett evenemang hon hade skapat och det är en sån fantastisk idé. Inspirerad av gruppen Flygfritt 2019 skapade hon ett evenemang för Prylfritt 2019. Ett år utan onödig konsumtion helt enkelt. Ta vara på det begagnade och skippa de överflödiga nya produkterna. I tron om att nyårslöften inte håller har jag därför inför det nya året en nyårssträvan. Min nyårssträvan är att inte köpa nyproducerade produkter (exkluderat förbrukningsprodukter) under året. Ut med överflödig konsumtion, in med cirkulär ekonomi! God jul och en god fortsättning på ett konsumtionsfritt år! Delta du också! --> |
Vem då?Mitt namn är Hedda, jag är 22 år och läser miljövetenskap på Lunds Universitet. Här skriver jag om miljötankar i stort och smått och om projektet RE:art. Arkiv
Maj 2019
Kategorier |