Det glödde än i eldstaden när hon vaknade. Hon hade legat vaken länge igår och funderat. Hon hade inte mycket tid till att fundera nu mera för det var så mycket som skulle göras. Hennes finger drog över kanten av hennes Shuka, skynket hon bar runt sin yngsta son i. Filten hade ett växande hål som borde sys igen, men för det behövde hon ta sig in till stan och för det skulle hon behöva en hel dag. Hon hade inte en hel dag. Hon väckte sin dotter som låg inrullad i en av skynkena på det stampade jordgolvet. Det tog emot att väcka henne för när hon vaknade skulle hon få reda på nyheterna som skulle ända hennes liv. I ett helt år hade hon gått till skolan. Hon var en av de få flickorna i Masaibyn som gick till skolan, men hon hade själv följt med in till stan och sålt Masiasmycken för att ha råd med skolmaterial. Men nu gick det inte längre. Ända sedan torkan slog till hade allt blivit mer tidskrävande och mer knapert. De magra kossorna var ännu magrare och de en och en halv milen till vattenpumpen hade blivit två när brunnen hade torkat ut. Kötiden för vatten hade fördubblats och floden där de brukade tvätta sina kläder hade torkat ut. Det var fortfarande mörkt ute när de gick ut ur hyddan med sina spannar. De skulle först mjölka korna, men det var något som dottern ändå alltid gjorde på morgonen innan skolan. De skulle samla ved, hämta vatten, laga mat, gå till floden och tvätta, ta hand om boskapen och laga mer mat. Dottern stolt brukade gå till skolan skulle idag istället gå och hämta vatten. Istället för utbildning som öppnar nya möjligheter kommer dottern följa sin mammas fotspår. Hon kommer att könsstympas vid 11 års ålder. Hon kommer att giftas bort när hon är 12 för att ge familjen en extra ko. Hon kommer inte ha rätt till sin kropp eller arv, och när hennes man dör blir hon mannens brors ägodel. Mycket går åt rätt håll. Allt färre flickor hindras utbildning på grund av sociala ställningar eller ekonomi, och fler kvinnor har i världen kontroll över sin egen ekonomi. Men även om vi löser ekonomin och bitvis ändrar seder så är det idag kvinnor, som kommer att drabbas värst av världens klimatförändringar, trots att de globalt sätt bidrar till förstöringen minst.
Värst drabbas de som redan har det ekonomiskt värst ställt. I dessa områden arbetar männen ofta avlönat medan kvinnor i stor utsträckning är bundna till hemmet eller arbetar direkt beroende av naturresurser, skogsbruk eller jordbruk. Och även om kvinnor dominerar jordbruksmarknaden i dessa områden så äger de oftast inte marken vilket gör dem extra sårbara. Och med sämre tillgång till pengar, land och information riskerar kvinnor att drabbas hårdare av naturkatastrofer. Att minska sina klimatpåverkningar är att öka jämställdheten, i hela världen. (Bilder tagna från Masai Mara och flickskolan Precious Blood i Nairobi, Kenya.)
0 Kommentarer
Sist la jag ned den röda tröjan. Jag vet inte varför jag hade så svårt att göra mig av med den tröjan. Jag tyckte inte den var fin och den var inte heller särskilt bekväm. Det var typiskt en sån tröja som mamma skulle ha prackat på mig om jag skulle åka skridskor eller i övrigt behövde en ful röd tröja. Så när jag hade sorterat ut den från längst in i min garderob hade jag efter lite övervägande lagt den i ge bort högen, men en del av mig ville dubbelkolla med mamma att tröjan inte hade hamnat fel i tvätten och hade ett sentimentalt värde. Kanske var det mormors? Kanske var den inte så ful. Kanske skulle jag börja använda den nu när jag letat fram den trots att jag säkert aldrig använt den innan. Tröjan stack upp ur påsen jag knölat ned kläderna i och guppade i cykelkorgen på väg till svalornas Second hand där kläderna skulle få en tredje och kanske en fjärde chans. Där i låg kläderna som jag hade köpt på olika second hand butiker och sen knappt använt. Till och med ett par dumpstrade fabriksnya shorts i barnstorlek. Bild från unsplash
Jag kom fram några minuter innan vi butiken öppnade och stod utanför dörren och väntade med två andra tjejer som också hade spanat in att Svalorna ger bort mat från "Food Saving Lund" på torsdagar. "Wow vilken snygg röd tröja!" brast den ena tjejen ut när hon såg yllehögen som halvt hängde ut ur min påse. "Ta den gärna, jag ska ändå ge bort den" sa jag och gav över tröjan. "Hur kan du vilja ge bort den här, den är ju skitsnygg!" sa hon överlycklig och jag berättade att den hade legat i garderoben för länge och att jag var glad att den skulle bli använd. Jag lämnade resten av påsen till butiken och plockade på mig några potatisar och frallor från matöverskottet där jag och de två tjejerna pratade om hur vi bäst skulle laga till potatis, och var det var bra att dumpstra i Lund. "Hoppas du får användning av tröjan" sa jag till tjejen som intygade att det skulle hon verkligen. Vanligtvis har jag svårt att göra mig av med saker. Jag är typisk en sådan person som inte ser värdet på en sak förens den är på väg ut ur hemmet. Men denna gång kände jag mig geniunt lycklig över att ha lämnat ifrån mig kläder. Det var inte bara att jag blev av med kläder som tog mycket plats men min fula obekväma tröja hade hittat en ägare som faktiskt skulle använda den. Om vi bara hade sett vem som fick kläderna i nästa hand är jag övertygad om att det skulle vara en glädje att göra sig av med sina kläder. Och hur mycket roligare är det inte att få ge eller få ett plagg än att köpa nya dyra plagg producerade i dåliga arbetsförhållanden där miljön inte fått betalt för sin skada? |
Vem då?Mitt namn är Hedda, jag är 22 år och läser miljövetenskap på Lunds Universitet. Här skriver jag om miljötankar i stort och smått och om projektet RE:art. Arkiv
Maj 2019
Kategorier |