Jag nickar till och spärrar upp ögonen. Huvudet är tungt och senaste kvarten helt utsuddad. Jag stirrar rakt fram för att kompensera mina tunga ögonlock som under de senaste tio minutrarna har kämpat för att hålla sig uppe. Vad ska jag göra när jag kommer hem? Hur ska jag ens ta mig hem? Cykla? Omöjligt, jag kommer ju falla av. Jag kommer nog inte ens ta mig från denna stol. Medan mina tankar gick till golvet, och hur märkligt det skulle anses att lägga sig på det mitt i ett föredrag i Lunds stadsbibliotek, så pratade Pål Börjesson, professor i miljö- och energisystem vidare om biobränslets framtid och roll. Min trötthet var helt orelaterad till intresset för ämnet. Biobränsle är väl framtiden, eller? Det var det vi skulle få svar på, men hittills hade jag bara sett massor av grafer och hört oändliga siffror. Mitt blåa lilla anteckningsblock hade hamnat på min tjocka halsduk på golvet fem minuter in i föredraget. Statistiken informerade säkert om otroligt relevanta saker. Jag minns till exempel att Sverige tillsammans med Brasilien är överlägset ledande i tillämpningen av biobränsle. I Sverige så är biobränslet den största energikällan och står för ca 30% energiproduktionen. Det var bara det att hela den här veckan enbart har handlat om statistik, och även om det är det som miljövetenskapen bygger på, så är det som en hjärn-cross fit efter en julledighet. (Bild från Nya Arbetstidningen)
”MEN…” sa Pål med stora bokstäver och jag vaknade upp från mitt golvdrömmande. ”…så är det med det här ämnet som med alla frågor rörande miljön. I slutändan är det vårt konsumtionsbeteende som vi måste ändra på. Det är det mest avgörande.”. Min blick vandrade över från Power Pointen till Pål för att läsa av hur stor vikt han la på argumentet, och till min förvåning la han till och med in en konstpaus. Ja, konsumtionen är i slutändan det som avgör hur vida vi kommer att nå tvågraders målet eller inte. Det var på ett sätt en lättnad att höra, för konsumtionen kan jag ju påverka. Men det var också betungande eftersom människors inställningar kan vara det absolut svåraste att påverka om man inte har en quick fix. Efter en halvtimmes utfrågning gav vi alla en applåd för fjärde gången och jag hade vaknat till tillräckligt för att ta mig upp ur stolen och ta mig till en dator för att skaffa ett lånekort. Med hjälp av två bibliotekarier hittade jag även fram till miljöavdelningen där jag satt i fem minuter och försökte avgöra vilken bok jag skulle låna. Det fanns så många spännande titlar och i princip alla sa ”Så här räddar du världen”. (Ursäkta? Pratar du med mig? Jag? Kan jag rädda världen? Okej, tack, jag köper den!). Jag hittade inte boken jag egentligen var ute efter men gick hem med tre böcker ändå. Jag som inte anser mig ha tid att läsa, och inte gillar att skrolla igenom mitt instaflöde för att få inspiration (även om det mest är miljöinspirerade konton som följs av RE:art kontot), tänkte att Allahelgonahelgen var en bra helg för att starta nya rutiner. Och lära sig hur man som konsument räddar världen!
0 Kommentarer
Jag kliver ned från den lilla scenen framför hundratrettio personer som applåderar starkt. De applåderar givetvis inte för mig utan för IKEAs projektledare i cirkulära material som jag har delat ut blommor till. Babysteps. Jag sätter mig på min reserverade stol medan moderatorn välkomnar fram nästa talare till scenen. Kvinnan som kliver upp är energisk och hennes glada sinnesstämning sprids i hela salen. Hon har inga stödkort, och inga skakande händer. Hon har knappt några stödord på Power Pointen. Istället visar hon bilder på kossorna på hennes gård och rapsoljan hon producerar. Hennes CV på Power Pointen är imponerande, men inte på grund av allt extra krusidull om sidojobb och volontärinsatser. Hon är rapsdrottning, bröllopsplanerare och hållbarhetschef för miljön är hennes vardag. Det är dock när hon börjar prata om sitt jobb på GIAB, ett företag som löser in gods, som hon tänder igång på riktigt. Inför 130 miljövetare, forskare så väl som studenter, berättar hon om affärsidén som går ut på att ta tillvara på skadade produkter och få in dem i marknaden igen. Jag sitter på raden längst fram och drömmer mig bort. Konceptet hon pratar om är min idé av RE:art fast i en mycket större skala. De tar tillvara på produkter och går med ekonomisk vinst. Det betyder att de kan minska konsumtionen av nya varor medan de kan avlöna personal! Det är CEC – Centrum för miljö- och klimatforskning, som fyller 20 år i och jag och Vilhelmina hjälper till med evenemanget. Sju alumner och en panel på fem personer som berättar hur miljövetarna förändrar samhället. Jag hade nog förväntat mig att föreläsarna på detta event skulle prata om molekyler och våtmarker. När miljövetarprogrammet i Lund startade för 20 år sedan så hade kanske mina förväntningar inte varit så fel. Klimatfrågan var för två decennier sedan en naturvetenskaplig fråga, men som någon i paneldebatten sa så är det idag i allra högsta grad en samhällsvetenskaplig fråga. Det betyder att alla delar i samhället berörs av och berör miljön. Det talas om samhällsplanering för hantering av dagvatten, om FNs klimatkonventioner, om humanekologi och egenföretagande. Ideella organisationer, företag, kommuner, riksdag, EU, FN, det finns inga gränser. Miljövetare behövs överallt. När dagens föreläsningar är slut och alla blommor är utdelade så samlas vi en gupp miljövetarstudenter från olika årskurser runt ett bord och känner alla ett glödande engagemang för vårt ämne. Vi kan bli vad som helst. Visserligen är vår marknad tung för vi förväntas vara generella specialister. Det räcker inte med att veta orsaken till miljöproblem och hur de påverkar oss, vi måste se lösningar och hur vi kan tillämpa dem. Vi måste vara ledare, fältarbetare, idésprutor, konsulter, beslutsfattare, kunskapsbanker, forskare och studenter. Men vi behöver inte vara det ensamma. Ida har målat upp framtiden. Jag lämnar AF-borgen med ett större bagage än jag hade när jag klev in. Dels så har jag rullat ihop flera posters som sattes upp som schema på väggen för att måla på dem och lägga upp på denna hemsida. Men mitt bagage var också fylld med nya tankar och känslor. För drygt fyra månader sedan satt jag i ett café i Vietnam och hade ångest över vilket program jag skulle placera högst upp på antagning.se. I denna stund kan jag inte vara mer nöjd, för vilken inriktning jag än väljer inom detta program så kommer jag bidra med något bra för världen. Om ytterligare 20 år kanske jag själv står som en alumn och berättar om min arbetsplats som jag brinner för. Och kanske får jag när jag har berättat klart en blomma av en miljövetarstudent, som sedan kliver ned för scenen inför 130 personer och sätter sig på sin stol och tänker att allt är möjligt. Är det en slump att klimatmålet hamnade som nr 13 i FNs utvecklingsmål? Var det någon stackars FN-anställd som efter två veckors hårt arbetande fick i uppgift att sortera i vilken ordning hållbarhetsmålen skulle presenteras och lämnade ett mellanrum mellan 11 och 12? Tänkte hen då att om något av dessa mål kan få otur så kan det väl få vara klimatet? Eller är vidskepligheten för irrelevant för en så viktig fråga som om hur vi värnar vår planet? Igår var det FN-dagen och i ett hem som delas med en som studerar internationella relationer gick detta inte onoterat. I Malmö Universitet ordnades aktiviteter för att uppmärksamma dagen, i Lund anordnade UNICEF-Lund en liten men fin ljusvaka, och förmodligen så uppmärksammades det även i andra skolor i hela landet, ja i hela välden. För 83 år sedan, år 1945, trädde FN-stadgan i kraft och FN-bildades. FN har haft en viktig roll för den hållbara utvecklingen som bygger på att vi ska kunna tillgodose våra behov idag utan att äventyra framtidens generation att tillgodo se sina (alla i vår klass kan nog rabbla den meningen i sömnen nu). Denna utveckling kräver balanseras socialt, ekonomiskt och ekologiskt. 2015 tog FN fram 17 mål för en hållbar utveckling. Dessa mål tillämpas i Sverige som Agenda 2030 varav mål nummer 13 står för att begränsa klimatförändringarna. Så är det tur eller otur att klimatmålet står som nummer 13? Det finns väl egentligen inget mål som förtjänas att drabbas av vidskepligheten. Att hoppa över nummer 13 och därmed ha 17 mål som är numrerade mellan 1 och 18 skulle ha varit alldeles för förvirrande i en så redan komplex organisation. Om man ska lösa alla världens problem så kan man inte ha en massor av förvirrande matte. Mitt sätt att fira FN-dagen var att efter en kvällsföreläsning om cirkulär ekonomi gå till stortorget. Det var en liten skara som stod där med ljus i handen. Tillsammans med fullmånen och gatlyktorna lyste de upp torget. Jag och tre vänner gick fram till skaran med UNICEF-västar. En skara med människor som la ned sin tid i att skapa ett tryggt rum för unga som är nyanlända i Sverige. På FN-dagen manifesterade de mot kärnvapen. Onekligen har vi mycket att arbeta mot. Vi har därför mycket att arbeta för. Är det otur att klimatförändringen står som mål nummer 13? Nej. Det spelar ingen roll om vi har tur eller inte, för i slutändan kan vi inte förlita oss på tur. Det krävs handling. Jag sjunker ned djupare i min stol. Min begagnade stol. Eller, den är väl egentligen inte min, den är ju faktiskt lägenhetens förstahandsägaren Anders stol. Jag börjar pilla på mina fingrar på högerhanden där den guldiga målarfärgen har torkat in, och glittrar i ljuset som skiner in genom sovrumsfönstret som om det vore bladguld. Solen skiner och himlen är blå, men jag sjunker längre ned i min stol. Fel, Anders stol. Är nanopartiklar en hälsofara? Det är tankarna i en miljövetarstudents huvud. Fel igen, det är kanske tankarna i en miljövetares huvud. En miljövetarstudent som sitter i ett halvstökigt sovrum en fin höstdag, undrar snarare om denna kan ägna sig åt att pilla bort guldfärg från sina fingrar istället för att skriva en rapport om nanopartiklar, bara för att sen direkt skriva en ny rapport om hur jordens uppvärmning är ojämnt spridd i världen och Sverige. Det är inte alltid en uppmuntrande vetenskap, speciellt inte en vecka efter FN:s klimatpanel IPCC kom ut med en rapport som ännu en gång visar allvaret i klimatarbetet och att vi måste agera nu, helst igår. Allra helst för hundra år sedan. Men det är uppmuntrande att pilla bort guldflarn från fingrarna, för även om guldflarnen är allt annat än värdefulla, så har de ett värde för mig. För när rapporten om nanopartiklar är inlämnad så kan jag återvända till mitt pysselbord, där jag sedan två veckor har sparat på mig material som kan återanvändas och bli till något nytt. Och kanske kommer någon då att se väggdekorationen som jag pysslat ihop och målat guldig. Och kanske kommer denna någon då känna sig manad att köpa denna återvunna produkt och donera pengar till WWF. Och kanske kommer WWF då kunna fortsätta sina kampanjer och nå ut till en skolklass, en tjuvjägare, en fiskare, en samhällsmedborgare, eller en politiker. Och kanske kommer då dessa att lära sig något nytt och prioritera om sina liv för att rädda vår planet. Vårt hem. Ja, en miljövetarstudent måste vara optimistisk, annars kan man lika bra läsa ekonomi och passa på att dra nytta av systemet medans man kan (ja, det var ett skämt). Nej, nanopartiklarna kan kanske vänta. Nu ska jag rädda världen i mitt optimistiska pysselhörn. |
Vem då?Mitt namn är Hedda, jag är 22 år och läser miljövetenskap på Lunds Universitet. Här skriver jag om miljötankar i stort och smått och om projektet RE:art. Arkiv
Maj 2019
Kategorier |