Jag stannade upp flåsande och frustrerad och tog upp mobilen från fickan. Min blå "här är jag"-prick, stod stilla i ett grått område ett stenkast ifrån den gröna plätten som jag hade letat efter. Med detta område i sikte hade alla vägar jag sprungit på hade lätt mig till ett byggområde, bostadsområde eller i bästa fall en liten gräsmatta vid de nybyggda höghusen. På stigen längs med ån jag hade sprungit till hade jag nästan kommit ut i naturen, men de stora huskomplexen, nya och gamla, flåsade mig i nacken. Igår när jag och Iris hade besökt Värpinge, ett grönområde intill där Höljeån, hade hon hittat en skylt där de nuvarande ägarna uttryckte sin oro för att Värpinge skulle försvinna när Malmö och Lund växte ihop på Sveriges bördigaste mark. På tillbakavägen från den försvinnande landsbygden nära staden skannade jag kartan efter gröna stigar och områden jag kunde följa in mot staden. Jag kände mig som en frustrerad hare när jag sick-sackade mig fram mellan de nya bostadsbyggnaderna och stängslen som spärrade av min väg mot ett grönområde. Här och var fanns några gröna plättar, men de var inte större än att kunde springa förbi dem på några sekunder. När jag såg den gröna fläcken ett stenkast ifrån Stadsparken så hade jag hoppats på att det var en park jag inte kände till, men när jag nu kollade upp från min blåa prick igen så förstod jag att det jag letade efter var en inhägnad fotbollsarena. Så plötsligt hittade jag mitt alterego sittandes där på en grön plätt. Förvirrat drog hon bak sina öron och ställde sig på bakbenen högst upp på den gröna kullen för att se sig omkring. Precis som jag letade hon efter den där gröna fläcken som hon visste skulle finnas här någonstans. Precis som jag förstod hon inte riktigt hur hon skulle ta sig ifrån detta komplex av ombyggnationer och vägar. Men till skillnad från mig kunde hon inte undvika problemet genom att springa hem, för problemet var att hitta hennes hem. Jag stannade och kollade på haren som verkade sitta stilla och tänka. När jag hade kommit bakifrån och skrämt henne skuttade hon högre upp på sin plätt för att ta sig därifrån, men nu satt några meter ifrån mig och funderade på vilket håll hon kunde springa åt för att det skulle bli bättre? Tillslut skuttade hon snabbt till den grusade väg jag själv hade kommit ifrån. Hon stannade precis på kanten av den platta gräsmattan där färgglada bollar och plasttraktorer låg utströdda mellan inhägnade fruktträd och sig vände om för att testa ett annat håll. Hon kom till ett stängsel vid byggarbetsplatsen intill där marken låg bar redo för att börja asfalteras och byggas på och vände tillbaka till innergården igen där hon försvann över gräsmattan. Jag kollade mig omkring i det relativt nybyggda bostadsområdet. Här fanns ju de gröna fläckar som många stadsplanerare strävar efter att klämma in för både människa, växter och djurs skull. Och bevisligen så kom djuren hit också. Men föreläsningen om urban ekologi klingade i mitt huvud när jag kollade på den gröna kullen i en rondell. På vilket sätt gynnade denna rondell en hare som letar efter sitt hem. I bästa fall blir hon inte överkörd när hon försöker springa över till gräsplätten som ser ut att kunna vara en riktig kulle. Alla kriterier som gör ett naturskyddsområde gynnsamt för arter verkar vara motarbetade i staden. Det är varken sammanhängande områden, eller stora områden, eller särskilt kopplade till naturen. I många avseenden verkar de snarare vara en fälla dit djuren luras in, och etablerar sig. Talgoxen i staden är blekare än sina kusiner i skogen, och sjunger en enklare sång. Varför? Det var en fråga vår föreläsare forskade på. Talgoxen i staden sjöng inte längre sin komplicerade sång, eftersom ljudet troligtvis ändå släcktes ut av buller. Och den vackra gula färgen på magen försvann troligtvis till kostnad av att kunna prioritera annan överlevnad i en stad som aldrig riktigt sover. Så frågan är väl varför människan skulle må så mycket bättre av stadslivet, än den förvirrade haren. Foto av: Matteo Catanese
0 Kommentarer
Det glödde än i eldstaden när hon vaknade. Hon hade legat vaken länge igår och funderat. Hon hade inte mycket tid till att fundera nu mera för det var så mycket som skulle göras. Hennes finger drog över kanten av hennes Shuka, skynket hon bar runt sin yngsta son i. Filten hade ett växande hål som borde sys igen, men för det behövde hon ta sig in till stan och för det skulle hon behöva en hel dag. Hon hade inte en hel dag. Hon väckte sin dotter som låg inrullad i en av skynkena på det stampade jordgolvet. Det tog emot att väcka henne för när hon vaknade skulle hon få reda på nyheterna som skulle ända hennes liv. I ett helt år hade hon gått till skolan. Hon var en av de få flickorna i Masaibyn som gick till skolan, men hon hade själv följt med in till stan och sålt Masiasmycken för att ha råd med skolmaterial. Men nu gick det inte längre. Ända sedan torkan slog till hade allt blivit mer tidskrävande och mer knapert. De magra kossorna var ännu magrare och de en och en halv milen till vattenpumpen hade blivit två när brunnen hade torkat ut. Kötiden för vatten hade fördubblats och floden där de brukade tvätta sina kläder hade torkat ut. Det var fortfarande mörkt ute när de gick ut ur hyddan med sina spannar. De skulle först mjölka korna, men det var något som dottern ändå alltid gjorde på morgonen innan skolan. De skulle samla ved, hämta vatten, laga mat, gå till floden och tvätta, ta hand om boskapen och laga mer mat. Dottern stolt brukade gå till skolan skulle idag istället gå och hämta vatten. Istället för utbildning som öppnar nya möjligheter kommer dottern följa sin mammas fotspår. Hon kommer att könsstympas vid 11 års ålder. Hon kommer att giftas bort när hon är 12 för att ge familjen en extra ko. Hon kommer inte ha rätt till sin kropp eller arv, och när hennes man dör blir hon mannens brors ägodel. Mycket går åt rätt håll. Allt färre flickor hindras utbildning på grund av sociala ställningar eller ekonomi, och fler kvinnor har i världen kontroll över sin egen ekonomi. Men även om vi löser ekonomin och bitvis ändrar seder så är det idag kvinnor, som kommer att drabbas värst av världens klimatförändringar, trots att de globalt sätt bidrar till förstöringen minst.
Värst drabbas de som redan har det ekonomiskt värst ställt. I dessa områden arbetar männen ofta avlönat medan kvinnor i stor utsträckning är bundna till hemmet eller arbetar direkt beroende av naturresurser, skogsbruk eller jordbruk. Och även om kvinnor dominerar jordbruksmarknaden i dessa områden så äger de oftast inte marken vilket gör dem extra sårbara. Och med sämre tillgång till pengar, land och information riskerar kvinnor att drabbas hårdare av naturkatastrofer. Att minska sina klimatpåverkningar är att öka jämställdheten, i hela världen. (Bilder tagna från Masai Mara och flickskolan Precious Blood i Nairobi, Kenya.) Sist la jag ned den röda tröjan. Jag vet inte varför jag hade så svårt att göra mig av med den tröjan. Jag tyckte inte den var fin och den var inte heller särskilt bekväm. Det var typiskt en sån tröja som mamma skulle ha prackat på mig om jag skulle åka skridskor eller i övrigt behövde en ful röd tröja. Så när jag hade sorterat ut den från längst in i min garderob hade jag efter lite övervägande lagt den i ge bort högen, men en del av mig ville dubbelkolla med mamma att tröjan inte hade hamnat fel i tvätten och hade ett sentimentalt värde. Kanske var det mormors? Kanske var den inte så ful. Kanske skulle jag börja använda den nu när jag letat fram den trots att jag säkert aldrig använt den innan. Tröjan stack upp ur påsen jag knölat ned kläderna i och guppade i cykelkorgen på väg till svalornas Second hand där kläderna skulle få en tredje och kanske en fjärde chans. Där i låg kläderna som jag hade köpt på olika second hand butiker och sen knappt använt. Till och med ett par dumpstrade fabriksnya shorts i barnstorlek. Bild från unsplash
Jag kom fram några minuter innan vi butiken öppnade och stod utanför dörren och väntade med två andra tjejer som också hade spanat in att Svalorna ger bort mat från "Food Saving Lund" på torsdagar. "Wow vilken snygg röd tröja!" brast den ena tjejen ut när hon såg yllehögen som halvt hängde ut ur min påse. "Ta den gärna, jag ska ändå ge bort den" sa jag och gav över tröjan. "Hur kan du vilja ge bort den här, den är ju skitsnygg!" sa hon överlycklig och jag berättade att den hade legat i garderoben för länge och att jag var glad att den skulle bli använd. Jag lämnade resten av påsen till butiken och plockade på mig några potatisar och frallor från matöverskottet där jag och de två tjejerna pratade om hur vi bäst skulle laga till potatis, och var det var bra att dumpstra i Lund. "Hoppas du får användning av tröjan" sa jag till tjejen som intygade att det skulle hon verkligen. Vanligtvis har jag svårt att göra mig av med saker. Jag är typisk en sådan person som inte ser värdet på en sak förens den är på väg ut ur hemmet. Men denna gång kände jag mig geniunt lycklig över att ha lämnat ifrån mig kläder. Det var inte bara att jag blev av med kläder som tog mycket plats men min fula obekväma tröja hade hittat en ägare som faktiskt skulle använda den. Om vi bara hade sett vem som fick kläderna i nästa hand är jag övertygad om att det skulle vara en glädje att göra sig av med sina kläder. Och hur mycket roligare är det inte att få ge eller få ett plagg än att köpa nya dyra plagg producerade i dåliga arbetsförhållanden där miljön inte fått betalt för sin skada? Hon hostade med en skrovlig röst. Hostningarna bar ut ljudet av rispade lungor som följs av en hes inandning. Det har kommit över en tid nu. Hostningarna, smärtan, temperaturväxlingar och organsvikten. Jag ville inte inse det först. Visst hade jag hört att det kunde hända, men det skulle inte påverka mig. Jag hade suttit bredvid människor på tunnelbanan som med darrade ben satte sig ned, men då hade jag tittat bort. Någon hade stått på stan och uppmärksammat symtomen högljutt men då hade jag dragit upp volymen på musiken i hörlurarna. Jag hade noterat att folk som passerade mig hostade när jag tände mina cigarett men jag kände dem inte. Jag hade stått med bilen på tomgång, på befolkade platser för att behålla värmen i bilen, ja kanske till och med utanför ett dagis, men det var bara några gånger. Jag kände dem ju inte. Men nu var det inte dem längre. Nu var det min egen mor. Photo by Irina Iriser on Unsplash Diagnosen hade kommit krypandes och jag tror att vi alla hade insett att något var på väg för länge sen, men vi insåg nog aldrig att det tillslut skulle bli så här dåligt. Tillslut var det en normalitet. Jag visste att rökningen påverkade henne, men alla andra rökte ju. Jag visste att pengarna jag köpte nya kläder kom från hennes sparkonto. Men det hade bara varit någon gång. Okej då, några gånger. Jag förstod inte att det tillslut skulle gå såhär långt. Att jag tillslut skulle känna hur hennes hud brann när jag tog hennes hand. Hur hennes andetag blev till suckar, och hur hennes mun torkade ut. Hur hon kämpade för att behålla funktionen på organen som samspelade med varandra. Jag hade tänkt att det bara hade varit en funktion som hade kollapsa, det var ju "bara" lungorna. Men det var inte bara lungorna. Det var lungorna, som syresätter av blodet, som ger energi för hjärtat att slå som pumpar blodet till hjärnan. Det var ju hela hon. Och hon är min mor. Tillslut hade jag slutat röka. Jag hade slutat ta pengar från hennes konto och började sätta in pengar i det istället. Inte nog med det, jag anordnade insamlingar och började prata med andra om sjukdomen. Jag ville att folk skulle förstå vad den gjorde med en människa. För det handlar inte bara om min mamma, det handlar om allas mammor, och pappor, och systrar, bröder, barn, vänner, ovänner, fiender, alla. Men istället möttes jag av ett ointresse. Ett outtalat, "ja det är ju bra att du bryr dig, men det är ju inte riktigt mitt problem att din mamma är sjuk.". Photo by rawpixel on Unsplash
Och så kom tillslut frågan." Varför bryr du dig så mycket? Du kan väl ändå inte göra någon skillnad?" Jag stirrade tillbaka på personen. "Det är min dödssjuka mamma" sa jag. "Jag kommer att göra allt jag kan, så länge jag kan oavsett om det hjälper eller inte. Vetskapen om att jag gjorde något kommer alltid vägra tyngre än tiden jag sparar på att göra ingenting.". Det är inte min mamma. Det är min jord. Och det är din jord. Klart jag bryr mig. Hur skulle jag inte kunna bry mig? Befinner du dig i en bubbla?
Givetvis gör du det. Det gör vi alla. I våra bubblor omges vi i huvudsak av likasinnade människor som bekräftar vad vi ”vet” och avvisar det vi inte förstår. Vi kanske till och med har flera olika bubblor vi lever i, och kanske är de även olika varandra, men de har fortfarande sina transparanta väggar som gör de så svåra att se. Livet i en bubbla är behagligt. Våra teorier bekräftas och uppmuntras ofta där. Att ha en bubbla är till en viss gräns till och med nödvändigt för att våga säga vad vi tror på. Men vad händer när samhället hjälper oss att förstärka väggarna av våra bubblor. Det har alltid varit lätt att dras till likasinnade, men nu är det inte längre bara närstående personer som bekräftar vår världsbild. Facebookflödet har blivit en ny nyhetskanal där delningar från vår egen bubbla, blir vårt informationsintag. Men vem ger oss ett annat perspektiv? I ett karriärstest som jag gjorde nyligen så fick jag benämningen idealist. Jag tror att det är lite typiskt för folk som är intresserade av miljöfrågor, eller någon typ av frågor i en hållbar utveckling, att ha idealistiska drag. Vi idealister har ju ett mål att uppnå. Vi är drivna och gör alltid det rätta, även när andra inte ser på. Idealister är bra på att leda och motivera och vi får jobbet gjort. Känner du igen dig? Bra, ta åt dig en stund av denna stjärnglans och stärk självförtroendet lite. Men var beredd på att det du verkligen ska ta åt dig av i så fall kommer härnäst: Idealister tar deras egna personliga värderingar väldigt seriöst, vilket lämnar lite utrymme för motsättningar. Det kan bli jobbigt när kollegor har andra perspektiv. Dessutom tar idealister på sig mer än de klarar av och blir utmattande. Känner du igen dig? Om inte så är det antagligen precis en idealist du är. Motsättningarna är det som är svårast att förstå. Vi dras till likasinnade och har svårt att vara självkritisk när det kommer till vår egen öppenhet. Som idealist är ju det ”rätta” det som går i första hand. Men när det ”rätta” ständigt förstärks i vår egen bubbla så kan vi bli dömande istället, för bortom de som gör ”rätt” finns ju de som gör ”fel”. Det är ett sätt att förstå världen, men det är också något som gör världen svårare att förstå. Idealist eller inte så är det dags att börja granska din egen bubbla, och här är tre steg att börja med: Steg 1. Inse att du har en bubbla. Jämför den med någon som troligtvis står utanför din bubbla så ser du hur tydlig den är. Steg 2. Utmana din bubbla genom att ifrågasätta varför du tycker som du gör runt likasinnade. Reflektera över vem i din bubbla som kommer ifrågasätta dina tankar från ett annat perspektiv. Steg 3. Var mindre hatisk mot andra, för den du hatar lever också i en bubbla. Var mer förstående istället och låt denna person ifrågasätta sin egen bubbla. Det är lätt att säga, och desto svårare att göra. Men vi vet alla att när törsten behöver släckas så är inget effektivare än ett glas med stilla och avslaget vatten utan bubblor. Vi stirrade på den nedkladdade whiteboardtavlan framför oss och försökte läsa ut vad som stod kring alla pilar som sköt åt alla håll. Hade man inte hängt med på uppbyggandet av denna bild så hade det förmodligen varit omöjligt att ens tolka den. Det var en färgglad historia för att vara ritad med whiteboardpennor som bestod av sträck och krusiduller som skulle demonstrera tätande lager och ventiler. ”Är den klar nu?” Frågade vår föreläsare oss, och klassen svarade med tystnad. Det här var ju kanske inte det första en föreställde sig när kaffekokaren har gjort sitt och ska slängas. Men någonstans vet vi ju alla att den kommer att hamna, kanske efter att några viktig metaller har tagits tillvara på. Hade denna kaffekokare förbrukats för 60 år sedan så hade den förmodligen dumpats rakt ut på en soptipp, men idag har vi mer reglering kring sophanteringen. Vi har förstått att de växande soptipparna förorenar marken och har därför utvecklat deponierna som nu demonstrerades på en whiteboardtavla. ”Nej, den behöver ett lager till va?” svarade föreläsaren på sin egen fråga och ritade ut ännu ett lager över den figurerande deponin. En geologisk barriär, en plastduk som skyddslager, dräneringslager, avfall, täckande plastduk, ventiler, täckande lager och lite täckande växtligheten. Nu så. ”Vaddå är den klar nu?” Protesterade en tjej nästan förolämpat från främre raden. ”Aa” sa föreläsaren och sneglade på tavlan. ”Men vadå ska den bara ligga där nu?” ”Ja, nu är den täkt.” ”Men... så vi gräver bara ned allt skräp?” ”Aa” ”Men vad händer sen!?” ”Ja sen när den är övertäckt så som St. Hans backar kan man åka pulka och…” ”VA!? BESTÅ ST HANS BACKAR AV SKRÄP!?” Det var droppen för henne. Vilken lögn vi lever i. ”Men det är ju skitdåligt, jag trodde du skämta när du sa så!” utbrast hon och fortsatte att underhålla klassen. Och visst höll vi alla med. Det är ju skitdåligt. Men det är, trots all innovation, så som överblivet avfall som inte kan eller ska återvinnas hanteras. ”Hur länge håller plastdukarna då?” frågade en kille bakom mig. Plastdukarna var alltså de dukarna som skulle se till att det förorenade vattnet som samlades i deponin inte ska rinna ut och sprida föroreningarna. ”Ja… 30 år...” Klassen brast ut i skratt när han sa det. Efter en hel dags föreläsningar om förorenade marker och deponier så lät dialogen nu absurd. ”Så man skjuter egentligen bara upp problemet?” förtydligade eleven. ”Ja, det kan man nog säga.” svarade föreläsaren och fortsatte att förklara systemet ytterligare med sin nedkladdade bild. Han hade tidigare visat avfallstrappan som gick från en soptipp där allt slängdes oavkortat, till ett ”Ett No-Waste”-samhälle. På trappstegen däremellan energiåtervinning, biologisk behandling, materiel reparation, och återanvändning. Bredvid ”No Waste” stod årtalet 2066 följt av ett frågetecken. ”Chansen att vi har nått dit till 2066 är väl inte så stor…” hade föreläsaren sagt. "Vilken skam att vara människa" sa tjejen som upptäckt att hennes liv varit en lögn bittert. "Men har man inte någonsin tänkt på det vi slänger? Kan vi inte skita i att använda det bara?" sa hon frustrerat även om hon själv säkert insåg komplikationerna med det. "Man skulle vara en mask eller något istället." Klockan närmade sig tre och det var dags att avrunda föreläsningen om konsumtionens slutstation. Föreläsaren berättade om ansvarsfördelningen av deponin. Ansvarstagaren höll ansvaret i 30 år efter det att deponin hade stängts igen. Han hade själv jagat runt på svaret om vad som hände sen. Vem hade ansvaret när dessa 30 år hade gått? Vem skulle se till att de inte skulle läcka? Han suckade lite uppgift och avslutade lektionen med några uppgivna ord: "Ingen vet vad som händer efter dem här 30 åren, för de har inte gått än…" Tillslut rullar tåget in på perrongen efter elva timmars resande. Lund till Stockholm och Stockholm till Östersund. Utanför fönstret har vädret växlat från regndränkta åkrar till snötäckta skogar som har försvunnit in i mörkret. Tomas mamma hämtade upp oss och julledigheten påbörjades, och vad är juligare än att knalla runt i snön? Granen höggs från skogen och pyntades i vardagsrummet och så det oändliga lagandet av julmat med mycket vegetariskt att välja på. I nästan två veckor var det fullfart med snowboard, skoter, julmat, pulka, skridskor, snöbollskrig och nyårsfirande. För en som gillar att pyssla är julen en drömsk högtid. Inte bara är det julmys och julpynt men fyllt med julklappar också. Allt som jag har vuxit upp har jag insett att julklappar för många, om inte de flesta, är förknippat med stress och press. För Tomas är julklappar en oväsentlig del av julen, speciellt när det inte riktigt finns något man behöver. Men för mig är julklapparna en viktig del av julen. Innehållet spelar mindre roll, det är mer samlingen av inslagna paket som ligger i en hög under granen som gör julen hel. Tillsammans med Kalle Ankas jul. Så ja, jag vill att julen ska vara fylld med julklappar, men det är inte samma sak som att julen ska vara en tid för konsumtion. Om det är dags att köpa en ny brödbakarmaskin efter att den gamla har tröttats ut efter femton år så är det självklart också en bra present och jag ska med glädje slå upp vår nya matberedare i köket. Men julen är också en djungel av extraerbjudanden av de där sakerna som vi vet att mottagaren egentligen inte kommer använda, men det i alla fall en present. Och det är där problemet med julklapparna kommer in. För hur mycket nya saker behöver vi egentligen? När jag väl har en tv, en dator, en mobil, och all köksutrustning jag behöver. Jag har möbler och netflix och en hel stad av studentliv. När jag fick frågan om nyårslöften så var tanken att lova att göra armhävningar varje dag för alla vet att nyårslöften inte håller. Men så la en vän upp ett evenemang hon hade skapat och det är en sån fantastisk idé. Inspirerad av gruppen Flygfritt 2019 skapade hon ett evenemang för Prylfritt 2019. Ett år utan onödig konsumtion helt enkelt. Ta vara på det begagnade och skippa de överflödiga nya produkterna. I tron om att nyårslöften inte håller har jag därför inför det nya året en nyårssträvan. Min nyårssträvan är att inte köpa nyproducerade produkter (exkluderat förbrukningsprodukter) under året. Ut med överflödig konsumtion, in med cirkulär ekonomi! God jul och en god fortsättning på ett konsumtionsfritt år! Delta du också! --> En man går runt med en discokula på huvudet och skakar sin bössa. En ung kille varmt påklädd säljer goa kramar för 10 kr. Ett tält säljer soppa gjort matsvinn och ett gäng dagisbarn skakar loss till de varierade låtar som pumpas ut från kuren där Musikhjälpens programledare Farah, William och Daniel sitter. Från att startskottet gick i måndags har torget ett stenkast från min lägenhet fyllts med känslor och hopp och engagemanget syntes överallt. Vi har dansat, hoppat och sjungit på kärlekens torg efter skoldagarna som har gått. Jag ska erkänna att jag inte har varit så delaktig i Musikhjälpen tidigare år, men när det är så nära (både fysiskt och psykiskt) så är det omöjligt att inte dras med av engagemanget för allas rätt att fungera olika. På Lucia uppträdde vi med naturvetarkören där det såldes fika till förmån för musikhjälpen och igår sprang Tomas och jag med Malmös Gerillalöpare från Malmö till Lund med våra bössor (ett lite för stort åtagande i och med löparuppehållet som har rådit). RE:art bössan nådde upp till precis över 1000 kr vilket kan leda till en rullstol till någon som behöver! Inför kvällens avslutning satt vi ett gäng miljövetare proppade med julfika och julmat och kollade på när showen led mot sitt slut för att sen hurra på kärlekens torg den sista timmen. Jag hämtade mamma från stationen som flitigt klappade till musiken och gick igång extra när Avicii spelades. Samtidigt som Lund har lyfts upp av detta samhällsengagemang så har klimatets framtid formats i Polen under förhandlingarna COP24. Men även på hemmaplan påverkas miljön av stora beslut. Inte helt oväntat diskuteras nu i köket den nya budgeten som precis har gått igenom. Mamma som har en fot i miljödepartementet och en annan i boverket ser som så många andra en oviss framtid efter att budgeten föll igenom som innebär en nedskärning på över 2 miljarder kronor för miljösatsningar. Under kommande år kommer Naturskyddsföreningens anlag skäras ned med 2,7 miljarder kronor, d.v.s. 40% av deras totala anslag. En djup suck är en naturlig påföljd för alla som hade hoppats att klimatfrågan faktiskt hade blivit tagen på allvar. Mamma som alldeles nyss var exalterad över en lägenhetsvisning i Karlskrona där hon arbetar med klimatanpassning kanske inte ska ta lägenheten ändå, för med denna nedskärning finns det inte med säkerhet pengar att lägga på att anpassa vårt samhälle till de ofrånkomliga klimatförändringar som kommer att ske. Utan att ha läst in mig på vart dessa besparingar tar vägen så kan jag med säkerhet säga att en nedskärning på klimatbudgeten är det minsta Sverige och världen behöver. För att uppmärksamma detta samlades vi idag i Lundagård för att visa vårt missnöje mot denna budget som inte bara har tagit bort jämställdhetsmyndigheten men många av de satsningar som för miljön var så viktiga. Läs mer här: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/generaldirektoren-naturvardsverkets-budget-skars-ned-40-procent-2019?fbclid=IwAR3Jtl__VNr9nMbK-YtMv4BaDyi5W1DetoPSc2-IGs4fMmqLUfNE5BJ0UIY I skyltfönstret lyser julslingorna som slingrar sig mellan burkar och träredskap. GRAM säger skylten över butiksdörren. Iris står bredvid kassan med halsduk på efter att precis ha avslutat sitt voluntärpass på butiken GRAM där allt är ekologiskt och säljs i lösvikt. Inte helt enkelt att få det att gå ihop för ägaren som ensam driver denna fantastiska butik, men ett så fantastiskt koncept! Vi fortsatte till restaurangen minerals julmarknad där begagnade kläder såldes ut tillsammans med blommor och fermenterat te. Med en ny alldeles för stor flanellskjorta lämnade vi butiken och tog os till folkets park för nästa julmarknad. Det var helt knökfullt i den mysiga innergården på restaurangen och baren ”Far i Hatten”. Jag och Tomas tuggade på vår kola och spanade in kläder, konst, smycken och mat. Efter så många second hand butiker som vi har besökt kändes det svårt att hitta något vi faktiskt behöver, men honung behövs alltid. Vi tog ännu en sväng på stan och kollade in några mysiga butiker där det enkelt gick att drömma sig bort till en lantlig stuga där stress är ett frånvarande faktum (tänker stadsbon). Tomas åkte hem men jag och Iris gick tillbaka till folketspark för att se ett Luciaframträdande. Barnfamiljer i mängder samlades runt det lilla uppträdandet trots att vädret inte verkade kunna bestämma sig om det skulle regna eller inte. Vi promenerade genom de juliga gatorna och träffade på en stillsam protest för klimatet. Kanske är det för att det nu är hela mina studier, men det känns som att miljöfrågan har fått mer plats i samhället. På Lunds julavslutning i domkyrkan i torsdags hölls det flera jultal av studenter och anställda i universitetet. En äldre man som verkade ha en betydande roll i sammanhanget ägnade hela sitt tal åt klimatfrågan och jag blev positivt överraskad för frågan har inte en bråkdel av den uppmärksamhets som behövs för att en förändring ska ske. Och en förändring är inte alltid något negativt även om det är svårt att se förbi våra vanor. Vi avslutade vårt besök i Malmö med en julkonsert i st Petrikyrka där Gigis kör skulle sjunga. Vi tyckte att vi var där i gott om tid 35 minuter innan start men det var nästan fullt redan när vi kom dit. Det var en helt annan nivå på kören än något framträdande jag sett innan (och då har jag gått på körskola i sex år). Julen får gärna komma oftare! Man hinner inte längta efter något, allt bara går så fort när det händer så mycket” konstaterade iris när vi cyklade hem igår, och jag kan inget annat än hålla med. Min största önskan av tomten är whiteboarden som jag ska ta över från mamma men som har lämnats bakom vid försöken att få ned den. Det är ju inte bara jul i Lund, det är musikhjälpen i Lund också. Från alla möjliga håll arrangeras det konserter, sittningar och insamlingar. RE:art ställde ut på kyrkoforums hållbara julmarknad i lördags och Tomas fick hjälpa mig att sätta upp bordet där allt som samlades in gick till musikhjälpen där årets tema är ”Alla har rätt att funka olika”, för visst är det så! Länk till insamling: http://bossan.musikhjalpen.se/insamlingar/reart Samtidigt som salen fylldes av smått blöta personer som hade tagit sig dit i duggregnet så sprang jag runt i Lund för en fotomaraton som jag hade anmält mig till när kalendern inte såg så full ut. Varannan timme skulle jag och min partner in crime Albin hämta ett nytt temakort på en ny plats. På temakorten stod fyra ord som vi skulle tolka fritt. Hopp, lager, längtan, bubblare… Och det svåraste av allt var att alla foton skulle fotas i ordning, så det hjälpte inte att man hittade ett bra motiv när man hade andra ord före, eller redan hade fotat ett ord emellan. Som väntat satt jag de sista minuterna och rensade bort bilder eftersom det bara fick vara 12 bilder kvar på minneskortet i slutet av dagen. Hade det inte varit för att Jacobs korridorsfest hade haft barntema (som innebar att jag kunde ta mig direkt från soffan i min onepiece med en nappflaska fylld med saft) så hade jag nog inte lämnat lägenheten den kvällen.
|
Vem då?Mitt namn är Hedda, jag är 22 år och läser miljövetenskap på Lunds Universitet. Här skriver jag om miljötankar i stort och smått och om projektet RE:art. Arkiv
Maj 2019
Kategorier |