Under dessa två månader jag har spenderat i universitetet har jag nog sätt mer grafer än sammanlagt i mitt liv tidigare. De går upp, de går ned, de har p-världen och kurtznetzkurvor. Det går helt enkelt inte att prata om klimatförändringar utan grafer, för allt vi vet om framtiden baseras till viss mån om vad vi vet om vår historia. I geologikursen vi har påbörjat lär vi oss att förstå att vår historia är fantastisk och lång, men rapporterna som förutser vår framtid säger det motsatta. Jag kom tio minuter innan föreläsningen skulle börja på stadsbiblioteket i Lund på onsdagskvällen och det var redan då fullsatt, men fler droppade in. Alla ville veta svaret på frågan som Markku Rummukainen, Sveriges representant i IPCC och klimatrådgivare vid SMHI skulle presentera. 1,5 eller 2 grader, vad är egentligen skillnaden? Bild från Sverige Radio Valet vi har idag är om vi vill utrota 75-90% av världens korallrev eller om vi vill utrota över 99%. Valet är om vi vill att många miljoner utsätts för extremväder och fattigdom eller om vi vill att det drabbar 100-tals miljoner fler. Valet är om vi vill att över 4 miljoner eller 6 miljoner kvadratkilometer av permafrostområden smälter. Och vad har vi valt? Markku visar upp en graf för publiken och förklarar de olika utsläppscenarierna till 2030. Vi kan fortsätta som vi gör idag med nuvarande policys och öka våra utsläpp. Eller så kan vi göra de åtgärder som världens länder har sagt att de ska göra och begränsa utsläppen till den nivå vi har idag. I vilket fall så är vi inte i närheten av de förändringar som krävs för att nå varken 1,5 eller 2-gradersmålen. En ny graf visas. Grafen visar hur vi, oavsett målsättning för 1,5 grader eller 2 grader måste ha negativa utsläpp – d.v.s. vårt samhälle måste ta upp och binda mer växthusgaser än vi släpper ut. Det betyder att vi till 2030 måste minska våra utsläpp med 45% respektive 20% för de olika målen. Vi måste nå ett koldioxidneutralt samhälle senast år 2050 respektive 2070. Och hur gör vi det här? Man behöver inte vara klimatrådgivare för SMHI för att förstå att alla är en del av problemet och såväl även lösningen. Vi måste sätta policys, vi måste samarbeta, vi måste ändra vår livsstil – inte nödvändigtvis till det sämre, och vi måste acceptera att vi måste hitta lösningar. Vi måste. Det görs framsteg, och tekniken kan vara en del av lösningen, men tekniken kommer inte kunna lösa våra problem utan att vi hittar ett hållbart sätt att leva på den här planeten. Miljömålen kommer i flera fall att hamna i konflikt med andra mål för hållbar utveckling som arealanvändningen som kommer att krävas för beskogning, men det kommer även att inte bara hjälpa, men vara en förutsättning för vårt samhälle. Och den kostnaden och uppoffringen som krävs för att rädda vår planet är inget i jämförelse med det pris vi kommer att behöva betala annars. För vilket pris har en flaska vatten, när den inte finns att köpa? Vi har ett val. Vad väljer du?
0 Kommentarer
Alperna reste sig i bakgrunden av stigen som slingrade sig fram genom skogen. Kvinnan som kom springande in i bilden hoppade precis undan från hennes hund som var alldeles till sig av lycka att få springa med matte ute i det vilda. Dit vill jag. Till det vilda. Till det fria. Inte instängd i en stad och dess ramverk som definierar min tid. Kvinnan i bilden stod framför skärmen och log mot oss. Inte med ett professionellt leende som bar upp en slogan, utan ett genuint leende. ”Vi ville bli lyckligare och bestämde oss för att göra oss av med allt onödigt och fokusera på en sak var som vi ville prioritera. Min man valde att fota, och jag valde terränglöpning.” Det här var historian från en av alla aspekter vanlig kvinna som gjorde det alla andra efter varje hälsodokumentär och psykologsession sa till dem själv att de skulle göra. Mimmi Kotka, SILVAS ambassadör har följt sitt hjärta, flyttat till Frankrike och blivit professionell löpare. Från att ha provat på Lidingöloppet vid 39 års loppet så springer hon nu professionellt ultralöpning i terrängen. Om hennes liv var som i bilden så var jag redo att sälja alla mina saker och flytta till alperna. Men så hade jag ju tidigare på dagen diskuterat med Iris att vi måste rädda världen med vår (kommande kunskap) innan vi skaffar oss vart sitt hus på landet, skaffar hund och odlar vitlök. Bild från SILVA
Företaget SILVA har i samarbete med Löplabbet ordnat sociala löpevent i både Norge och Sverige och avslutar sin tur här i Lund. Jag som saknar det naturliga intresset för fysisk aktivitet som fanns hos mina försvarmaktskollegor fann här ett stort härligt gäng med tjejer och kvinnor som var redo för terränglöpning. Terränglöpning? I Lund? Jag vet, jag var också förvånad men det gick. Det var inte svårt att urskilja deltagarna och jag började redan utanför lokalen prata med en trevlig tjej med pannlampa på. Vi sprang till Sankt Hans Backar, över kullar, i lera och på asfaltsväg. Jag som trodde att kondisen helt var förlorad efter ett långt uppehåll blev positivt överraskad och efter en mil var vi tillbaka i löparlabbet. Jag hade då pratat med flera härliga tjejer som jag inte kände igen ansiktet på eftersom pannlampan var allt som syntes när jag kollade på dem. Vi var kvar en stund och pratade om löpargrupper och studier och jag kände mig så glad att dessa sociala event finns. För jag tror ändå att man lär känna varandra som bäst under lite fysisk press och stress. Och många leenden kommer ut av det! I mörkret rullade jag fram över Lunds våta kullerstensgator och bråkade med cykellåset utanför Stadsbiblioteket. Bara att sålla bland alla sociala aktiviteter i Lund är svårt, men även om man begränsar aktiviteten till ett visst ämne så finns det för många saker som sker samtidigt. Vad kan en person gör mot klimatförändringarna? Cirkulär ekonomi, en miljard eller miljöfråga? Klimatkompensation – en rättvis lösning? Alla frågor vill jag ha svar på. Efter en kort debatt om könsrelaterad stress cyklade jag därför till Stadsbiblioteket för att äntligen få svar på om klimatkompensationen faktiskt är bra? Är det värt att lägga några hundralappar extra på flyget om man nu verkligen måste flyga? Är en klimatkompenserad hamburgare på MAX lika bra för klimatet som en hemmagjord hamburgare på hemmaodlade grönsaker? MAX är ett av de snabbmatskedjor som tar stort ansvar för deras verksamhets klimatpåverkan, men de två forskarna som undersökte klimatkompensationens effekter och idag föreläste på biblioteket var inte nöjda med MAXs sätt att framställa kompensationens effekter. I Sverige har klimatkompensationen fått ett stort genomslag. Den fria marknaden tillåter denna idé som går ut på att kompensera för våra utsläpp där det är billigast att göra detta. Idén är att vi får ut mer av att plantera träd i vissa länder i t.ex. Afrika och Asien än att plantera mer i länder i väst. På detta sätt kan vi kompensera för den koldioxid vi släpper ut och industrier kan på detta sätt enklare ta ansvar för sina utsläpp. Idén låter fantastisk. Och i en ideal värld där kompensationen används just som kompensation och inte som en lättnad på samvetet så kanske detta är den kanske det. Men det är självklart inte så enkelt. Bild från MAX Den första risken ligger hos användarna. Tanken är inte att vi ska rättfärdiga vårt flygande med att kompensera den utan att kompensera det som inte kan väljas bort. Det är inte realistiskt att alla utsläpp vi har idag ska kunna kompenseras för och därför har även målet om att Sverige efter 2045 endast ska ha negativa utsläpp fått viss kritik. Tanken är att vi måste minska våra utsläpp på alla sätt som är möjliga och se över alla verksamheter och konsumtionsbeteenden. När allt som går att åtgärda är åtgärdat så blir klimatkompensationen ett rättvisande alternativ. Annan kritik är riktad mot företagen som sköter klimatkompensationen. Trots all välvilja så saknas en transparens som krävs för att kunna utvärdera nyttan. För att klimatkompensationen ska kunna motverka klimateffekterna så måste planteringen dels vara ständig, d.v.s. att träden som planteras kommer att finnas kvar fram under den planerade tiden. Den måste även vara additiv, d.v.s. tillföra kolupptagning vilket innebär den endast gör skillnad om inga andra träd hade planterats på marken annars. Dessutom kan företagen inte hålla koll på övrig markverksamhet vilket gör att bönder kan hugga ned andra träd och odla på om de inte kan odla på den klimatkompenserande marken. Klimatkompensationen marknadsförs ofta som ett sätt att skapa social rättvisa, men det är inte ovanligt att bönderna som odlar träden känner sig missnöjda. Mycket rör betalningen då den p.g.a. bristande kommunikation inte motsvarar deras förväntningar. Ofta räcker inte pengarna till andra aktiviteter än att ta hand om träden. Dessutom får många bönder bara betalt om de når de krav som är satta vilket innebär att oförutsägbara händelser så som bränder, skadedjur och torka kan innebära en utebliven inkomst. I många fall har bönderna inte heller tillräcklig kunskap om de träden som används för kompensationen. Kontrakten som skrivs på finns ofta inte på det lokala språket så bönderna har ofta inte fått en rättvisande bild av vad deras roll är. Mycket missnöje rör även kommunikationen mellan företagen och bönderna som ofta är vag eftersom kontoren är inne i städer och odlingen på landet. I vissa fall har lokalbefolkning drivits bort från marken där träden ska odlas då de inte har någon officiell ägande rätt och marken därmed anses oanvänd. En kvinna i publiken räcker upp en hand och får en mikrofon skickad till sig. ”Så ska man klimatkompensera?” frågar kvinnan till mannen som i en timme har redovisat de problematiska sidorna av klimatkompensationen. ”Eller finns det andra sätt att kompensera?”. Mannen tvekar en stund och samlar sina tankar och säger (med reservation för omformuleringar) "Det blir lätt så att man med klimatkompensation köper sig ett rent samvete. Eftersom kompensationen finns på en frivilligmarknad så blir det snarare så att man klimatkompenserar istället för att minska sina utsläpp.” Han tar upp MAX reklamens framställning av klimatkompensationen, och fortsätter att spåna på hur företag ser klimatkompensationen som en lösning och ett rättfärdigande av utsläppen. ”Det som behövs göras är att minska utsläppen och det måste göras nu.” tillägger kvinnan. Om du som läsare har tagit dig hela vägen hit så kommer här den viktigaste biten. Klimatkompensation i sig är inte negativt. Att vi planterar träd för att bilda en kolsänka är helt nödvändigt och vi måste av flera anledningar börja beskoga världen istället för att avskoga den. Frågan är hur vi gör kompenserar våra utsläpp, och hur vida vi använder klimatkompensationen som en ursäkt och lindring för samvetet istället för klimatåtgärd. Så klimatkompensera vidare och uppmuntra till klimatkompensation, men bara för det som verkligen behöver kompenseras och inte för det som kan åtgärdas.
Storebror sprang snabbt ned för den lilla vindstrappan med en skatt i handen. Eller snarare en blivande skatt. En pistol, nej inte bara en pistol utan ett sånt där militärgrönt gevär! Av plast visserligen, men det fyllde ju sin funktion ändå. Från vardagsrummet hoppar mellanbror fram med ett paket tändstickor och en låda så att tändstickorna inte ska bli blöta och förmultna när de grävs ned i jorden. Från hallen kommer lillasyster med en liten glaskula. Kulan har ett fint mönster i mitten och har använts på skolgården som bytesvara. Pappa och mamma hade ju hittat en hel påse med kulor i grovsopsrummet så lillasyster hade MASSOR av kulor. Pappa och de tre barnen satte på sig sina stövlar och gick ut ur stugan i utkanten av en by i Småland och började traska ned i den på kartan lilla, men för ett barn oändliga skogen på tomten. Intill en stor sten långt ned i den glesa skogen grävde de ett hål, la ned några skifferstenar för att jämna ut gropen och la sen ned skatterna. 15 år senare drar storebror, lillasyster och pappa på sig stövlarna. Mellanbror är i England och jobbar så han får inte delta i skattjakten som med några års mellan rum sker spontant. De börjar traska ned i skogen för pappa behöver ingen karta för att hitta skatten. På vägen passerar de vedboden där lillasyster med lillkusin har lämnat vita handavtryck på den annars idylliskt röda boden. De har inte ens nått nedre delen av tomten där skatten ligger när lillasyster hittar en annan skatt. Skatten sticker upp under de fallna löven som har bildat en orange matta i den löv- och barrblandade skogen. ”Här ligger det mycket skräp” säger pappa när lillasyster börjar gräva fram skatten som har vuxit sig fast under mossa. ”Det här var vår gamla soptipp” fortsätter han medan lillasyster gräver fram långa remsor av blåplast som en gång i tiden kan ha varit en trasmatta. Storebror är inte alls lika intresserad av skatten, han ser nog inte samma värde i det som lillasyster. Eller samma ovärde. ”Men det måste ju bort!” konstaterar lillasyster som har lagt ihop ett och ett:gammalt skräp + gammal skog = inte bra. Så lillasyster gräver fram trasmattan och sätter det i handen på pappa och ger sen storebror en gammal plastpåse. Klick. Klick. ”Hoppa! Igen! Snyggt!” Skattjakten fortsätter, nu med fokus på att hitta vita guldklimpar som brukar slås in på tomten av golfare som spelar på golfbanan på andra sidan tomtgränsen. Över åren har en stor hink fyllts med dessa vita runda guldklimpar som när de når en lämplig mängd ska skänkas åter till guldklubben. Återanvändning, ja tack! De fick ingen lycka med de vita guldklimparna, men pappa fick visa upp sina nyplanterade säljträd för storebror och lillasyster istället. Storebror ifrågasatte varför det var så snårigt, varför kunde vi inte röja bort alla hasselbuskarna och lägga en fin gräsmatta. Men pappa som har spenderat sitt liv i skogsbranschen förklarar för storebror om det positiva med en varierande artrikedom och konsten att låta träd växa utan att älgarna och rådjuren äter upp alla. Tålamod och långsiktighet, sammanfattade lillasyster det till och kände sig nöjd med sitt val av universitetsprogram som fick henne att känna sig klok i skogen. Storebror tänkte tillbaka på diskussionen vid frukostbordet. Om träden nu släpper ut koldioxid så kan de ju inte vara ett bra alternativ för förnybart bränsle… eller? ”Jo,” förklarar pappa ”för om man planterar ett träd i det avverkade trädets ställe så tar koldioxidutsläppet, och koldioxidomvandlingen till syre genom fotosyntesen ut varandra. Det gör det ju inte om man gräver upp fossila bränslen. Storebror går med på resonemanget, för i vilket fall så har han inte tid med fler skogsfrågor för där är stenen! Och vid stenen ligger skatten! De börjar gräva bort löven och plockar bit för bit upp delarna av den gömda skatten. Det fanns inget plastgevär kvar, men det fanns en kolv, ett pistolgrepp och några andra lösa delar som har tillhört geväret. I en blå ask finns ett paket tändstickor och även en tändare ut i fall att tändstickorna skulle ha blivit blöta men båda ser rätt obrukbara ut. En kula ligger i en fin kristallskål (av glas) som är fylld med jord och ett rostigt mynt som inte längre vore brukbart även om det hade varit helt och rent. De gräver ned skatten igen på samma ställe och traskar hemåt igen. På vägen planerar storebror och lillasyster att de ska köpa upp även grannens mark och bygga ett till hus, för i skogen ska man ju bo! Men innan de går in i stugan där de spenderat många sommar- och jullov, går de tillbaka till den första skatten. Storebror plockar upp trasmattan, pappa plockar upp glasflaskor och lillasyster plockar påsig både plaströr och glasflaskor där små svampar och väter har slagit rot. De lägger skräpet i en skottkärra och passar på att fylla på med ved som ska bäras in. Med några skräp i taget ska förra generationens misstag nu korrigeras! Och i framtiden kommer nästa generation kanske hitta en annan skatt som vi i denna generation inte avsåg. ”Du måste lägga till ett N, annars blir det matsvin” sa jag till Beatrix som höll på att göra ett rebus till framsidan på vår Power Point. Hon la till ett ”+N” bakom bilden med köttbullar och potatismos och en annan med ett svin. Vi bläddrade vidare till grafen som gruppen vi opponerade på hade skapat. Den visade en stadig ökning av matsvinnet i Sverige, Danmark och Rumänien. Denna graf skulle vi analysera och sen presentera för klassen. Varför har matsvinnet ökat? Är resultatet rättvisande? Finns det några felkällor? Kanske blir våra system ständigt bättre på att mäta matsvinn, men troligen så tyder statistiken på att vi slänger mer och mer. Vilka är dessa matsvin som slänger så mycket? Är det matsnobbar som bara tillagar raka morötter och böjda bananer och slänger avvikande grödor? Är det de hemska bönderna som slänger bort stora delar av sina grödor för att den är för ful? Eller är det kanske inte så enkelt att vi kan skylla det på någon annan? Jag vill ju tro att de flesta som ser en ful morot förstår att den kommer vara lika god att äta som en estetiskt korrekt morot. I de tidiga skedena är det såklart ett problem att mat som är fullt förtärbar sorteras bort på grund av deras estetik eller olönsamhet. Men det är vi som konsumenter som påverkar sättet som mat hanteras, och det handlar inte om att vi slänger en rak banan som vi har råkat köpa. Istället handlar det om att vi kollar på den raka bananen i affären och sen istället köper en böjd banan som låg bredvid. Och när alla konsumenter gör det så kommer det vara den raka bananen som blir övermogen och slängs. Men oftast är det nog inte en banan som är rak. Det kan vara en frukt som redan är mogen, det kan vara en havregrynspaket med en skadad förpackning, eller ett packet med mjölk som snart går ut. Jag som tycker att jag är miljömedveten kom på mig själv med detta beteende i butiken. Det är ju bättre att ha en förpackning som är hel och en vara som håller längre. Men måste jag ha det? Om jag ändå när jag kommer hem ska hälla över havregrynen i en annan burk eller har en liten tejpbit att laga hålet med, och om jag ändå ska använda den här varan till kvällens middag, då kan jag ju lika gärna köpa dessa produkter. Annars kommer de sannolikt att bortprioriteras av andra konsumenter vilket skickar signaler om att vi konsumenter endast tänker köpa hel och fin mat. Det handlar alltså inte bara om vad jag som konsument slänger hemma i komposten utan också om vilka signaler jag skickar. Annars är även vi matsvin. Detta som kommer nu förgyllde hela min dag. Vi firade att vår första kurs i miljövetenskaps programmet var avslutad genom att gå på en vegetarisk lunchbuffé på Kemicentrum. I de röda sofforna satt vi kvar ett gäng tills lunchbuffén stängde när klockan närmade sig två. Kocken, en lång och kraftig man kom ut och höjde sin arm med folielådor och meddelade att det var fritt fram att ta. Han såg alltså femton studenter i behov av mat, och ett bord med mat som annars skulle slänga, och han tog fram en lösning. Det gör mig varm om hjärtat (och full i magen). Maten som annars hade legat i en kompost och förmultnat (eller i en plastpåse till förbränning) åker nu med mig till landet för att delas med en familj som ständigt vill lära sig nya sätt att laga måltider utan kött. Tips för att minska matsvinn som student: Ta den fula grönsaken och den trasiga förpackningen. Det känns givet, men fundera en gång till när du går i affären om du egentligen inte omedvetet höll på att ställa tillbaka det buckliga mjölk/havremjölkspaketet. Förvara rätt. När det lockande erbjudandet om avokados för 5 kr styck, eller tomater för 10 kr kg får dig att handla mer färskvaror än planerat så gör lite plats i kylen. Lägg frukt och grönt i kylen redan innan de är mogna och ta fram några i taget som får mogna över dagen tills de är dags att ätas. Rumstemperatur är en bra temperatur… för bakterierna. Det tog lång tid att övertala min sambo Tomas om detta faktum, men efter att hans bror som utbildat sig till kock i flottan berättade om den hemska exponentiella förökningen av bakterier som sker i rumstemperatur så har även han gått med på att all mat ska in i kylen när den är färdigserverad. Frys in. När insikten att koka bönor är billigare än att köpa färdigkokta är det lätt att koka upp mycket i taget som man tror sig hinna äta innan de blir dåliga. Frys in allt du har för mycket av i portionspåsar och ta fram natten innan, eller värm upp i ett vattenbad. Även ostkanter eller små rester kan frysas in för att tas fram och skapa en riktigt god rest-wrap. Ge en andra chans. Att den är brun gör den inte dålig. Gör en smoothie av bananerna som ger en extra sötma, eller koka de mjuka tomaterna till ratatouille. Kolla in: https://www.facebook.com/natverketmaktenovermaten/ |
Vem då?Mitt namn är Hedda, jag är 22 år och läser miljövetenskap på Lunds Universitet. Här skriver jag om miljötankar i stort och smått och om projektet RE:art. Arkiv
Maj 2019
Kategorier |