Vi stirrade på den nedkladdade whiteboardtavlan framför oss och försökte läsa ut vad som stod kring alla pilar som sköt åt alla håll. Hade man inte hängt med på uppbyggandet av denna bild så hade det förmodligen varit omöjligt att ens tolka den. Det var en färgglad historia för att vara ritad med whiteboardpennor som bestod av sträck och krusiduller som skulle demonstrera tätande lager och ventiler. ”Är den klar nu?” Frågade vår föreläsare oss, och klassen svarade med tystnad. Det här var ju kanske inte det första en föreställde sig när kaffekokaren har gjort sitt och ska slängas. Men någonstans vet vi ju alla att den kommer att hamna, kanske efter att några viktig metaller har tagits tillvara på. Hade denna kaffekokare förbrukats för 60 år sedan så hade den förmodligen dumpats rakt ut på en soptipp, men idag har vi mer reglering kring sophanteringen. Vi har förstått att de växande soptipparna förorenar marken och har därför utvecklat deponierna som nu demonstrerades på en whiteboardtavla. ”Nej, den behöver ett lager till va?” svarade föreläsaren på sin egen fråga och ritade ut ännu ett lager över den figurerande deponin. En geologisk barriär, en plastduk som skyddslager, dräneringslager, avfall, täckande plastduk, ventiler, täckande lager och lite täckande växtligheten. Nu så. ”Vaddå är den klar nu?” Protesterade en tjej nästan förolämpat från främre raden. ”Aa” sa föreläsaren och sneglade på tavlan. ”Men vadå ska den bara ligga där nu?” ”Ja, nu är den täkt.” ”Men... så vi gräver bara ned allt skräp?” ”Aa” ”Men vad händer sen!?” ”Ja sen när den är övertäckt så som St. Hans backar kan man åka pulka och…” ”VA!? BESTÅ ST HANS BACKAR AV SKRÄP!?” Det var droppen för henne. Vilken lögn vi lever i. ”Men det är ju skitdåligt, jag trodde du skämta när du sa så!” utbrast hon och fortsatte att underhålla klassen. Och visst höll vi alla med. Det är ju skitdåligt. Men det är, trots all innovation, så som överblivet avfall som inte kan eller ska återvinnas hanteras. ”Hur länge håller plastdukarna då?” frågade en kille bakom mig. Plastdukarna var alltså de dukarna som skulle se till att det förorenade vattnet som samlades i deponin inte ska rinna ut och sprida föroreningarna. ”Ja… 30 år...” Klassen brast ut i skratt när han sa det. Efter en hel dags föreläsningar om förorenade marker och deponier så lät dialogen nu absurd. ”Så man skjuter egentligen bara upp problemet?” förtydligade eleven. ”Ja, det kan man nog säga.” svarade föreläsaren och fortsatte att förklara systemet ytterligare med sin nedkladdade bild. Han hade tidigare visat avfallstrappan som gick från en soptipp där allt slängdes oavkortat, till ett ”Ett No-Waste”-samhälle. På trappstegen däremellan energiåtervinning, biologisk behandling, materiel reparation, och återanvändning. Bredvid ”No Waste” stod årtalet 2066 följt av ett frågetecken. ”Chansen att vi har nått dit till 2066 är väl inte så stor…” hade föreläsaren sagt. "Vilken skam att vara människa" sa tjejen som upptäckt att hennes liv varit en lögn bittert. "Men har man inte någonsin tänkt på det vi slänger? Kan vi inte skita i att använda det bara?" sa hon frustrerat även om hon själv säkert insåg komplikationerna med det. "Man skulle vara en mask eller något istället." Klockan närmade sig tre och det var dags att avrunda föreläsningen om konsumtionens slutstation. Föreläsaren berättade om ansvarsfördelningen av deponin. Ansvarstagaren höll ansvaret i 30 år efter det att deponin hade stängts igen. Han hade själv jagat runt på svaret om vad som hände sen. Vem hade ansvaret när dessa 30 år hade gått? Vem skulle se till att de inte skulle läcka? Han suckade lite uppgift och avslutade lektionen med några uppgivna ord: "Ingen vet vad som händer efter dem här 30 åren, för de har inte gått än…"
0 Kommentarer
Lämna ett svar. |
Vem då?Mitt namn är Hedda, jag är 22 år och läser miljövetenskap på Lunds Universitet. Här skriver jag om miljötankar i stort och smått och om projektet RE:art. Arkiv
Maj 2019
Kategorier |