Det glödde än i eldstaden när hon vaknade. Hon hade legat vaken länge igår och funderat. Hon hade inte mycket tid till att fundera nu mera för det var så mycket som skulle göras. Hennes finger drog över kanten av hennes Shuka, skynket hon bar runt sin yngsta son i. Filten hade ett växande hål som borde sys igen, men för det behövde hon ta sig in till stan och för det skulle hon behöva en hel dag. Hon hade inte en hel dag. Hon väckte sin dotter som låg inrullad i en av skynkena på det stampade jordgolvet. Det tog emot att väcka henne för när hon vaknade skulle hon få reda på nyheterna som skulle ända hennes liv. I ett helt år hade hon gått till skolan. Hon var en av de få flickorna i Masaibyn som gick till skolan, men hon hade själv följt med in till stan och sålt Masiasmycken för att ha råd med skolmaterial. Men nu gick det inte längre. Ända sedan torkan slog till hade allt blivit mer tidskrävande och mer knapert. De magra kossorna var ännu magrare och de en och en halv milen till vattenpumpen hade blivit två när brunnen hade torkat ut. Kötiden för vatten hade fördubblats och floden där de brukade tvätta sina kläder hade torkat ut. Det var fortfarande mörkt ute när de gick ut ur hyddan med sina spannar. De skulle först mjölka korna, men det var något som dottern ändå alltid gjorde på morgonen innan skolan. De skulle samla ved, hämta vatten, laga mat, gå till floden och tvätta, ta hand om boskapen och laga mer mat. Dottern stolt brukade gå till skolan skulle idag istället gå och hämta vatten. Istället för utbildning som öppnar nya möjligheter kommer dottern följa sin mammas fotspår. Hon kommer att könsstympas vid 11 års ålder. Hon kommer att giftas bort när hon är 12 för att ge familjen en extra ko. Hon kommer inte ha rätt till sin kropp eller arv, och när hennes man dör blir hon mannens brors ägodel. Mycket går åt rätt håll. Allt färre flickor hindras utbildning på grund av sociala ställningar eller ekonomi, och fler kvinnor har i världen kontroll över sin egen ekonomi. Men även om vi löser ekonomin och bitvis ändrar seder så är det idag kvinnor, som kommer att drabbas värst av världens klimatförändringar, trots att de globalt sätt bidrar till förstöringen minst.
Värst drabbas de som redan har det ekonomiskt värst ställt. I dessa områden arbetar männen ofta avlönat medan kvinnor i stor utsträckning är bundna till hemmet eller arbetar direkt beroende av naturresurser, skogsbruk eller jordbruk. Och även om kvinnor dominerar jordbruksmarknaden i dessa områden så äger de oftast inte marken vilket gör dem extra sårbara. Och med sämre tillgång till pengar, land och information riskerar kvinnor att drabbas hårdare av naturkatastrofer. Att minska sina klimatpåverkningar är att öka jämställdheten, i hela världen. (Bilder tagna från Masai Mara och flickskolan Precious Blood i Nairobi, Kenya.)
0 Kommentarer
Lämna ett svar. |
Vem då?Mitt namn är Hedda, jag är 22 år och läser miljövetenskap på Lunds Universitet. Här skriver jag om miljötankar i stort och smått och om projektet RE:art. Arkiv
Maj 2019
Kategorier |