Jag stannade upp flåsande och frustrerad och tog upp mobilen från fickan. Min blå "här är jag"-prick, stod stilla i ett grått område ett stenkast ifrån den gröna plätten som jag hade letat efter. Med detta område i sikte hade alla vägar jag sprungit på hade lätt mig till ett byggområde, bostadsområde eller i bästa fall en liten gräsmatta vid de nybyggda höghusen. På stigen längs med ån jag hade sprungit till hade jag nästan kommit ut i naturen, men de stora huskomplexen, nya och gamla, flåsade mig i nacken. Igår när jag och Iris hade besökt Värpinge, ett grönområde intill där Höljeån, hade hon hittat en skylt där de nuvarande ägarna uttryckte sin oro för att Värpinge skulle försvinna när Malmö och Lund växte ihop på Sveriges bördigaste mark. På tillbakavägen från den försvinnande landsbygden nära staden skannade jag kartan efter gröna stigar och områden jag kunde följa in mot staden. Jag kände mig som en frustrerad hare när jag sick-sackade mig fram mellan de nya bostadsbyggnaderna och stängslen som spärrade av min väg mot ett grönområde. Här och var fanns några gröna plättar, men de var inte större än att kunde springa förbi dem på några sekunder. När jag såg den gröna fläcken ett stenkast ifrån Stadsparken så hade jag hoppats på att det var en park jag inte kände till, men när jag nu kollade upp från min blåa prick igen så förstod jag att det jag letade efter var en inhägnad fotbollsarena. Så plötsligt hittade jag mitt alterego sittandes där på en grön plätt. Förvirrat drog hon bak sina öron och ställde sig på bakbenen högst upp på den gröna kullen för att se sig omkring. Precis som jag letade hon efter den där gröna fläcken som hon visste skulle finnas här någonstans. Precis som jag förstod hon inte riktigt hur hon skulle ta sig ifrån detta komplex av ombyggnationer och vägar. Men till skillnad från mig kunde hon inte undvika problemet genom att springa hem, för problemet var att hitta hennes hem. Jag stannade och kollade på haren som verkade sitta stilla och tänka. När jag hade kommit bakifrån och skrämt henne skuttade hon högre upp på sin plätt för att ta sig därifrån, men nu satt några meter ifrån mig och funderade på vilket håll hon kunde springa åt för att det skulle bli bättre? Tillslut skuttade hon snabbt till den grusade väg jag själv hade kommit ifrån. Hon stannade precis på kanten av den platta gräsmattan där färgglada bollar och plasttraktorer låg utströdda mellan inhägnade fruktträd och sig vände om för att testa ett annat håll. Hon kom till ett stängsel vid byggarbetsplatsen intill där marken låg bar redo för att börja asfalteras och byggas på och vände tillbaka till innergården igen där hon försvann över gräsmattan. Jag kollade mig omkring i det relativt nybyggda bostadsområdet. Här fanns ju de gröna fläckar som många stadsplanerare strävar efter att klämma in för både människa, växter och djurs skull. Och bevisligen så kom djuren hit också. Men föreläsningen om urban ekologi klingade i mitt huvud när jag kollade på den gröna kullen i en rondell. På vilket sätt gynnade denna rondell en hare som letar efter sitt hem. I bästa fall blir hon inte överkörd när hon försöker springa över till gräsplätten som ser ut att kunna vara en riktig kulle. Alla kriterier som gör ett naturskyddsområde gynnsamt för arter verkar vara motarbetade i staden. Det är varken sammanhängande områden, eller stora områden, eller särskilt kopplade till naturen. I många avseenden verkar de snarare vara en fälla dit djuren luras in, och etablerar sig. Talgoxen i staden är blekare än sina kusiner i skogen, och sjunger en enklare sång. Varför? Det var en fråga vår föreläsare forskade på. Talgoxen i staden sjöng inte längre sin komplicerade sång, eftersom ljudet troligtvis ändå släcktes ut av buller. Och den vackra gula färgen på magen försvann troligtvis till kostnad av att kunna prioritera annan överlevnad i en stad som aldrig riktigt sover. Så frågan är väl varför människan skulle må så mycket bättre av stadslivet, än den förvirrade haren. Foto av: Matteo Catanese
0 Kommentarer
Lämna ett svar. |
Vem då?Mitt namn är Hedda, jag är 22 år och läser miljövetenskap på Lunds Universitet. Här skriver jag om miljötankar i stort och smått och om projektet RE:art. Arkiv
Maj 2019
Kategorier |